Horstabarn

Idag var vi, familjen, iväg till Hassela (Ett berg av upplevelser) för att åka skidor. Vi hade det som en liten plan, men efter gårdagens väder var vi inte så säkra, men imorse så bestämde vi oss för att trottsa vädret ändå! Så vi åkte iväg och knappt 2h senare var vi framme!

Det var jättelägesen jag åkte skidor, typ 1år, så jag var lite spänd på hur det skulle gå. Asså, jag kan ju åka skidor och gör det ganska bra tycker jag, men lte tråkigt att det ska ta så lång tid mellan gångerna. Man får en liten speciell känsla när man stapplar fram i sina pjäxor, en skön känsla!

Vi åkte några åk, åt lunch, och åkte lite mer!

Och SEN!...

Det var då allt hände!

Vi var på väg ner för att fika lite tror jag, vi stannar till så som man liksom gör och byter lte blickar och säger nått ord om hur man tyckte att backen var. Då säger Alexandra att hon ska ta en såndär skogsväg, och att hon kommer ut längre ner där vi skulle träffas. Då bestämde jag mig för att följa efter henne (Jag ska tilläga att både mamma och pappa redan åkt med henne i skogen så jag kände lite press att också jag skulle "klara" det). 

Hon märker inte från början att jag åkt efter henne utan märker lite senare att det är jag som glider i hennes spår. Det är ganska brant här i skogen och väldigt, väldigt mycker ssly och småträd, vilket gör det inte helt lätt att hålla rätt spår! Det går sakta men säkert snabbare och snabare, så till slut får jag inte stopp utan ropar och åker rakt in i henne, jag skjuter iväg henne för at vi inte ska ramla och vi glider vidare...

Jag säger nått i stil med att det var svårt och att det inte var jättekul, till svar får jag då att "Det blir bättre sen". Så vi åker vidare och det blir sakta minder sly, vilket betyder att det går snabbare och mer svängar! Jag är man större så har man längre skidor, och med längre skidor är det inte liks lätt att komma runt i svängarna. Det är nu jag ropar "BULLSHIT" åt det att det skulle varit lätare och bättre nu... De skådar jag med mitt högra öga något som liknar en backa, det går dessutom ett spår som förmodligen bara en person åkt (troligen av samma anledning som jag hade, ta sig därifrån!) Jag tänker att jag skiter i det här och försöker ta mig dit. 

Dettagår faktiskt lättare än vad jag förväntat mig, det går så lätt, och så fort att jag bara glider iväg, HELT utan kontroll! Det går snabbare och snabbare, jag försöker i min enfald tafatt ta tag i de småträd som finns här, jag tänker "höger, vänster, höger, vänster" för att försöka ta tag i träden och sänka farten! Det går som sagt inte jättebra, det går snabbt och jag försöker verkligen få ner farten! Och DÅ! Tar det tvär stopp, jag åker in i ett litet träd och tappar höger skida och stav. Skidan åkte ner i snön och staven ligger nån meter bakom mig. Så för att få tag i stven lutar jag mig på ett träd och gör en "Matrix" för att få tag i den, sedan låter jag träder hjälpa mig upp igen.

Jag ser at jag kanske är 15m från backen, så jag bestämmer mig för att gå. Av med skidorna och stavarna och pulsar fram i djupsnön som går en bra bit över knäna. Jag kämpar framåt, jag märker att det inte är super lätt att pulsa i djupsnö, speciellt inte med ett ar skidor, ett par stavar och med pjäxor på fossingarna! Jag kommer sakta sakta framåt och jag tappar min utristning ett antal gånger och frågar mig själv VARFÖR jag skulle åka i skogen. För jag har ingen aning om vad det är för backe jag kommer till!

När jag kliver ut i backen är det inte jätesvårt att gissa vad det är för typ av backe... En PUCKELPIST! Och jag säger för mig själv "ARE YOU FREAKING KIDDING MEE!?" Jag försöker få på mig skidorna för att ta mig ner, men... En puckelpist pistas ju som sagt inte, så det är rätt mycket lössnö, och jag har med mig lite ifrån skogen också. Jag får alltså inte på mig skidorna, skö på skidorna och under pjäxorna! Jag är smått desperat för jag vill bara ner och fika... Jag kollar ner för backaen och serr att det är 150m kvar till puckelpistens slut! Jag fattar ett snabbt beslut, jag sätter mig på rumpan, med skidorna under ena armen och stavarna under den andra, och rutschar ned för pucklarna! Grejen är att skifdglasögonen har åkt av så jag försöker ju såklart stanna (snön sprutar ju ganska bra när man har pjäxor på sig) men det sprutar bara ännu mer! Så jag glider på och försöker kolla var jag är och vart jag är påväg, mellan all snö. 

Jag kommer ju såklart till slut ner och sätter på mig skidorna och åker till mamma och Alexandra som undrat vart jag tagit vägen. Så jag berättar allt och de skrattar gott åt mig!

/E