Jaaaaaaaaaaa!
HEJ!
Jag tänkte i det här inlägget prata om tackasmhet, typ!
För nu har jag efter 2½ år, har jag äntligen kommit igång och kunnat hoppa höjd! Det tog 2½ JÄVLA år, innan jag fick göra det som jag gillar allra bäst! Jag har sagt det förrut, men kan ni tänka er att inte få göra det ni tycker om mest av allt,på så lång tid!
Och det jag känner nu, är att inte en sekund av den tid jag kört rehab har varit förgäves, nu när jag får göra det som jag mår allra bäst av! För nu märker jag varför jag satt på läktaren träning ut och träning in och lyfte vikter med benen. Det är en lite märklig känsla när man vet vad som gör en gladast!
Detta märker man när man när som helst på dagen, kan känna och tänka "Åh, vad jag gillar och vill hoppa höjd". Jag verkligen älskar det jag gör! När som helst kan jag känna att jag bara vill träna. Som jag skrivit tidigare så kommer jag kunna tänka på hur jag känner mig när jag tränar, och ta fram det när jag behöver lite energi.
Jag känner bara nu när jag skriver hur jag blir som varm och full av energi bara av att tänka på det! Men det är som sagt lite märkligt eftersom att man, oturligt nog, inte känner så här speciellt ofta, om man inte hittat "your thing". Jag anser att alla borde ha något liknande som jag har, alla förtjänar det i alla fall. ör man blir så glad av det poch vill inte göra någonting annat
Nu kanske det blir lite för gladlynt(?), men det spelar ingen roll, jag önskar verkligen alla at hitta det jag jag har gjort!
Men, allt har inte varit solar och regnbågar för mig, kanske tur det, annars jag kanske inte avrit så pass tacksam som jag är!
Jag pratade med felicia för någon dag sen då vi pratade lite om att hålla ut och så. Det var ett mycket givande samtal.
Det vi pratade om mest, eller som jag pratade om mest och som hon reflekterade av, var hur jag haft det, och vad jag gjort och inte gjort. Jag började tänka tillbaka på vad just jag gjort för att hålla ut.
Och det jag kom fram till var att jag till en början, från dag ett, inte ens tänkte på att skita i allt, det fanns inte på kartan att jag skulle skita i allt. Till en början körde jag bara på, ganska länge, men ibland kom det dagar då jag verkligen ville grina på träningen! Jag såg hur alla mina träningskompisar springa och hoppa och ha roligt ca. 5dagar i veckan. Medan jag låg på en parkbänk och lyfte vikter. Det var en speciell träning då jag hade tagit fram vikterna, men bara satt mig på läktaren och verkligen höll tillbaka tårarna. Då ville jag bara lägga mig ner och ja... bara ligga! Då hade jag nog behövt lite hjälp! Men såklart var inte varje träning såhär, då hade det omöjligt gått. Jag kan faktiskt säga att jag varit JÄVLIGT stark, seg och uthålligt, men det hade aldrig funkat, det funkar inte för en riktigt människa.
Det var faktisk en sak som vi också pratade om, människa, för länge var jag mer en robot. Jag gick till träningen och gjodre det jag skulle, det var inte mycekt mer inblandat, jag hade tagit bort en del känslor på nått sätt, och bara körde på med sänkt huvud. Jag tänkte inte på hur högt jag skulle hoppa när jag kom igång.
För tänka på sånt är inte överhuvudtaget aktuellt. Tunnelseende, det handlar om tunnelseende. Och det hade jag, annars hade jag inte klarat det! Med detta menar jag att man måste bara fokusera frammåt, om man tänker sig en tunnel, så får man inte se för stort, det lilla man ser får bara vara det absolut viktigaste. Och ett tag, var det nog ganska svart, då jag som sagt bara gjorde det jag skulle. Det gå inte att tänka på vad roligt det skulle vara att hoppa höjd. Det går inte att tänka på att kanske träna ngågonting annat. Det går inte att tänka på nya personliga rekord. DET GÅR INTE! Endast det viktigaste ska man fokusera på: BLI BRA!
MEN... Med tiden går det att sluta blunda, med tiden går det att sluta kisa, med tiden går det att börja öppna ögonen, mer och mer. För att kunna se nya möjligheter. Och det har jag kunnar göra nu på slutet. Jag är verkligen på gång!
Som ett exempel, så var ju min lärare Aa, men på min ena spec idrott och kollade på och tog bilder. Och jag kan, bara sitta och titta på bilderna, och känna så som jag kände då. Jag får en lust känsla som får en att bli jäteglad!
Tacksamkille_91
/E
Jag tänkte i det här inlägget prata om tackasmhet, typ!
För nu har jag efter 2½ år, har jag äntligen kommit igång och kunnat hoppa höjd! Det tog 2½ JÄVLA år, innan jag fick göra det som jag gillar allra bäst! Jag har sagt det förrut, men kan ni tänka er att inte få göra det ni tycker om mest av allt,på så lång tid!
Och det jag känner nu, är att inte en sekund av den tid jag kört rehab har varit förgäves, nu när jag får göra det som jag mår allra bäst av! För nu märker jag varför jag satt på läktaren träning ut och träning in och lyfte vikter med benen. Det är en lite märklig känsla när man vet vad som gör en gladast!
Detta märker man när man när som helst på dagen, kan känna och tänka "Åh, vad jag gillar och vill hoppa höjd". Jag verkligen älskar det jag gör! När som helst kan jag känna att jag bara vill träna. Som jag skrivit tidigare så kommer jag kunna tänka på hur jag känner mig när jag tränar, och ta fram det när jag behöver lite energi.
Jag känner bara nu när jag skriver hur jag blir som varm och full av energi bara av att tänka på det! Men det är som sagt lite märkligt eftersom att man, oturligt nog, inte känner så här speciellt ofta, om man inte hittat "your thing". Jag anser att alla borde ha något liknande som jag har, alla förtjänar det i alla fall. ör man blir så glad av det poch vill inte göra någonting annat
Nu kanske det blir lite för gladlynt(?), men det spelar ingen roll, jag önskar verkligen alla at hitta det jag jag har gjort!
Men, allt har inte varit solar och regnbågar för mig, kanske tur det, annars jag kanske inte avrit så pass tacksam som jag är!
Jag pratade med felicia för någon dag sen då vi pratade lite om att hålla ut och så. Det var ett mycket givande samtal.
Det vi pratade om mest, eller som jag pratade om mest och som hon reflekterade av, var hur jag haft det, och vad jag gjort och inte gjort. Jag började tänka tillbaka på vad just jag gjort för att hålla ut.
Och det jag kom fram till var att jag till en början, från dag ett, inte ens tänkte på att skita i allt, det fanns inte på kartan att jag skulle skita i allt. Till en början körde jag bara på, ganska länge, men ibland kom det dagar då jag verkligen ville grina på träningen! Jag såg hur alla mina träningskompisar springa och hoppa och ha roligt ca. 5dagar i veckan. Medan jag låg på en parkbänk och lyfte vikter. Det var en speciell träning då jag hade tagit fram vikterna, men bara satt mig på läktaren och verkligen höll tillbaka tårarna. Då ville jag bara lägga mig ner och ja... bara ligga! Då hade jag nog behövt lite hjälp! Men såklart var inte varje träning såhär, då hade det omöjligt gått. Jag kan faktiskt säga att jag varit JÄVLIGT stark, seg och uthålligt, men det hade aldrig funkat, det funkar inte för en riktigt människa.
Det var faktisk en sak som vi också pratade om, människa, för länge var jag mer en robot. Jag gick till träningen och gjodre det jag skulle, det var inte mycekt mer inblandat, jag hade tagit bort en del känslor på nått sätt, och bara körde på med sänkt huvud. Jag tänkte inte på hur högt jag skulle hoppa när jag kom igång.
För tänka på sånt är inte överhuvudtaget aktuellt. Tunnelseende, det handlar om tunnelseende. Och det hade jag, annars hade jag inte klarat det! Med detta menar jag att man måste bara fokusera frammåt, om man tänker sig en tunnel, så får man inte se för stort, det lilla man ser får bara vara det absolut viktigaste. Och ett tag, var det nog ganska svart, då jag som sagt bara gjorde det jag skulle. Det gå inte att tänka på vad roligt det skulle vara att hoppa höjd. Det går inte att tänka på att kanske träna ngågonting annat. Det går inte att tänka på nya personliga rekord. DET GÅR INTE! Endast det viktigaste ska man fokusera på: BLI BRA!
MEN... Med tiden går det att sluta blunda, med tiden går det att sluta kisa, med tiden går det att börja öppna ögonen, mer och mer. För att kunna se nya möjligheter. Och det har jag kunnar göra nu på slutet. Jag är verkligen på gång!
Som ett exempel, så var ju min lärare Aa, men på min ena spec idrott och kollade på och tog bilder. Och jag kan, bara sitta och titta på bilderna, och känna så som jag kände då. Jag får en lust känsla som får en att bli jäteglad!
Tacksamkille_91
/E
Kommentarer
Trackback
